Tycker ni som jag att det är lite kul när folk använder adjektivet obeskrivlig.
Nu kan det ju vara så att man är medveten om självmotsägelsen och tycker att det är lite fyndigt att beskriva något som omöjligt att beskriva. Men om man bara överanalyserar detta fenomen lite så blir det ganska intressant.
Förklaring.
Beskriver man något som “obeskrivligt” så beskriver man därmed det obeskrivliga och däri ligger en paradox. Om något i sanning är obeskrivligt är det lika mycket värt att beskriva det som, exempelvis, “ungefär som en kamel”.
“Obeskrivlig” blir bara ett i raden beskrivande ord, där det får innebörden “egenskap hos något, då betraktaren av detta något inte har förmåga att koppla upplevelsen av detta något till någon tidigare erfarad, eller någon annans för betraktaren beskriven, upplevelse” vilket ju i sig innebär att “obeskrivlig” inte alls är en egenskap hos något, utan bara en verkan av betraktarens oförmåga att förmedla sin upplevelse i ord. Rent teoretiskt kan allt och inget beskrivas. Ord är bara ord hur som helst. Här är en dikt jag skrev klockan 21.26 den 3 oktober 2007 som känns ganska aktuell.
.
Gudars like synes mig den mannen vara – NOT!
Vilket uppfriskande ytterhölje, denna
smaragdliknande lilla,
lilla fisk.
Sånär som på tre års suktande,
låt det förverkligas i dina händer,
rinna, inte som vatten, utan som
tjock, tjock yoghurt som inte klibbar,
genom dina fingrar och
dofta på det gyllene håret
Inse,
beskrivningen är en asymptot
till känslan.
För hur du än söker beskriva detta
kruspande sinnestillstånd,
lyckas du aldrig till fullo!
En dåre
är du
i det fall du för ögonblicket ens råkar
tänka annorledes.
Ack, mitt jag,
förbannad och frälst,
av det eviga närmandet.
